Aldrig.

Vi kramades och jag var inte beredd på det som då hände i
mig.

Jag gick helt upp i den känslan och glömde liksom bort dig.

Allt jag såg var ditt skägg, din arm och dina ögon.

Men det var ju egentligen dina ord som gjorde dig
intressant,

det var ju dom som fick mig att vilja kramas.

Men det där som kändes, det skrämde mig.

Och nu låtsas jag inte om det du säger, jag lyssnar inte på dig.

Allt jag ser är ditt skägg, din arm och dina ögon.

Men egentligen vill jag höra dina tankar och så gärna
förklara,

varför jag är rädd för dina kramar.

Jag slår mig fri från det våld som så hårt har begränsat min
själ.

Jag letar mig tillbaka till mig själv och där finner jag
källan.

Sakta sakta tittar jag fram,

växer som ett barn till den jag en gång var,

till den jag alltid är.

Gardinerna som hängt framför min syn dras nu undan och jag
blickar ut på världen med mina använda ögon.

Hej, fan vad jag har saknat dig!

Min kropp rusar fram över staden,

tar på allt,

luktar på allt,

prövar allt.

Jag eliminerar det jag inte längre vill bära på.

Gömma, glömma, bort!

Du finns inte för mig mer, du finns inte där.

Den du visar skrämmer mig inte längre för nu ser jag vem du
egentligen är.

Inget finns kvar och ingenting någonsin fanns.

Och allt som vi så fullkomligt trodde på

det var aldrig sant.

Aldrig sant.

Jag går nu fri framåt i livet och

ut på landet till jorden, gräset och stenarna.

Där hör jag också hemma bland tomtar,troll och älvor.

Där kan jag känna, andas och se.

Sanningen vi är för varandra och alltid ska vara

för alltid och alltid

och aldrig mer.

Du och jag.