Alla inlägg under september 2011
Aldrig.
Vi kramades och jag var inte beredd på det som då hände i
mig.
Jag gick helt upp i den känslan och glömde liksom bort dig.
Allt jag såg var ditt skägg, din arm och dina ögon.
Men det var ju egentligen dina ord som gjorde dig
intressant,
det var ju dom som fick mig att vilja kramas.
Men det där som kändes, det skrämde mig.
Och nu låtsas jag inte om det du säger, jag lyssnar inte på dig.
Allt jag ser är ditt skägg, din arm och dina ögon.
Men egentligen vill jag höra dina tankar och så gärna
förklara,
varför jag är rädd för dina kramar.
Jag slår mig fri från det våld som så hårt har begränsat min
själ.
Jag letar mig tillbaka till mig själv och där finner jag
källan.
Sakta sakta tittar jag fram,
växer som ett barn till den jag en gång var,
till den jag alltid är.
Gardinerna som hängt framför min syn dras nu undan och jag
blickar ut på världen med mina använda ögon.
Hej, fan vad jag har saknat dig!
Min kropp rusar fram över staden,
tar på allt,
luktar på allt,
prövar allt.
Jag eliminerar det jag inte längre vill bära på.
Gömma, glömma, bort!
Du finns inte för mig mer, du finns inte där.
Den du visar skrämmer mig inte längre för nu ser jag vem du
egentligen är.
Inget finns kvar och ingenting någonsin fanns.
Och allt som vi så fullkomligt trodde på
det var aldrig sant.
Aldrig sant.
Jag går nu fri framåt i livet och
ut på landet till jorden, gräset och stenarna.
Där hör jag också hemma bland tomtar,troll och älvor.
Där kan jag känna, andas och se.
Sanningen vi är för varandra och alltid ska vara
för alltid och alltid
och aldrig mer.
Du och jag.
Tårar som aldrig blir friska
Vad är fram och vad är bak?
Ett avsnitt av Gilmore girls och
jag sitter plötsligt åter i din fula soffa
Middagar framför tv:n
Mat du lagat till mig
Den var skitäcklig
Men jag älskade dig
Fan vad jag älskade dig!
Jag minns nu hur det var.
Då.
Allt börjar om från början igen
Välbekanta känslor känns inuti mig
Och jag undrar om jag kan lita på dem
Kan jag lita på dem?
Vad är det som gör att något är rätt?
När det jag en gång trodde på
Var så fel
Så fel
Hur ska jag kunna veta
Att jag inte gör samma sak igen?
Av rädsla har jag gått mina vanliga vägar
För att hitta hem
Hur ska jag då kunna veta
Att den väg jag nu går på
Är för mig en okänd en?
Vill du vara min vän?
Jag menar verkligen verkligen vara min vän?
Jag är så inte redo för något annat
Men om jag var det
Så skulle jag så gärna vilja vara det med dig
Med dig.
Jag ville berätta och
jag ville gömma.
Någonstans strax under naggade oron om någons sårbarhet.
Men det här handlar inte om dig,
utan det är berättelsen om mig.
Du må vara en karaktär i mitt liv som påverkat mig hit än dit.
Men det är jag jag jag som agerar och reagerar.
Vore det inte för dig så vore det för någon annan.
Så du förstår det handlar inte om dig,
utan BARA om mig mig mig.
Jag vill berätta och
jag vill inte längre gömma.
Någonstans i mig växer ljuset sig starkare och
låter sig inte längre påverkas.
Men det du säger skapar ett mörker och
utan det inga bevis.
Du är och förblir en karaktär i mitt liv,
för alltid och alltid i resten av mitt liv.
Men det är jag som är huvudpersonen i berättelsen.
Det är inte längre för dig och heller inte för någon annan.
Om ingen annan och bara jag,
handlar berättelsen om mig...
Jag saknar dig inte.
Inte det minsta.
Ingenting alls faktiskt.
Du finns inte i mina tankar.
Jag undrar inte vad du gör.
Och jag undrar inte hur du mår.
Jag är här och du är där.
Jag önskar inte alls att du var här.
Eller jag där.
Där du är.
Så känner jag nästan, fast egentligen tvärtom.
Inte helt och hållet, men lite grann liksom.
Allt är som det ska va.
Som det alltid har varit.
Och som det alltid kommer att vara.
Precis som då.
Precis som nu.
Precis som sen.
Du och jag.
Jag och du.
Var, är, blir.
Då, sen, nu?
Hon som gråter åt allt och åt ingenting, barnprogram, reklam
och Mtv.
Hon som blir skitförbannad över orättvisorna i världen som
aldrig verkar ta slut.
Hon som är snäll även mot dom dumma.
Hon som ler när det gör ont och organen skaver.
Hon som svär i varje mening för att hon känner så starkt och
alla ord har faktiskt rätt att bli använda.
Hon som tror hon är så cool för hon har ingen pistol.
Hon som skrattar högt åt allt som är roligt och ibland även
åt chokladburk.
Hon som killar tafsat på, varje dag i skolan som om hon var
deras egendom.
Hon som förlorade oskulden på en strand, fick sand i snippan
och var alldeles för ung.
Hon som trodde hon var klok och stark, men gick vilse i
livet och försvann.
Hon som tänker lite för länge innan hon svarar ibland.
Hon som pratar mycket och avbryter men lyssnar igen det om
du ger henne en chans.
Hon som aldrig vetat vad hon vill bli när hon blir stor för
hon tycker allt är så jävla intressant.
Hon som är så pinsam så du bara vill dö, sjunka ner i jorden
och låtsas att du inte är du.
Hon som fnissade första gången hon blev kysst, för hans
tunga roterade som om den vore nån satans propeller.
Hon som är rädd för kärleken, känslorna och sanningen.
Hon som är modig, säger vad hon tycker och ibland är
alldeles tyst.
Hon som bara är för mycket, för lite och allt som finns
där emellan.
Hon som är en människa som alla andra människor, helt
fantastisk, underbar och operfekt.
Hon som är jag.
Ode to Keats
Jag vill inte låta bli att tänka på dig längre,
orkar inte längre göra motstånd.
Jag vill vara med dig nu,
ha dig nära,
ta på dig,
omfamna dig,
känna din andedräkt mot min hud.
Jag vill fläta in mina fingrar i dina fingrar,
vila mina ögon i dina ögon.
Stillhet oändlighet värme.
Jag vill bara ge efter och känna det jag känner,
ta det jag vill ha,
få det jag vill få,
vara där jag vill vara,
göra det jag vill göra
säga det jag vill säga,
höra det jag vill höra.
Nu, ge mig dig, nu!
Säg att du också vill ha mig,
säg att du också längtar,
säg att du också saknar.
Åh mr Keats
vad jag älskar dig!
Jag älskar dig som havet stormar,
jag älskar dig som vinden blåser,
jag älskar dig som solen strålar,
jag älskar dig som mig.
Åh John, om du bara låtit mig sörja för dig med mina stygn,
då hade vi kanske sett den där äppellunden genom vårt
sovrumsfönster och kunnat odla alla sorters blommor i vår trädgård.
Men du gick den där natten genom regn och kyla och
nu finns du inte mer.
Det finns inget stopp på dessa tårar.
Fort fort! alla världens sjöar till mina kanaler så att jag
inte torkar ut.
Ve ve denna trängtan!
Min kropp förgås av längtan,
den faller ner till aska och blåser bort.
Jag finns inte mer,
inte utan dig min älskade
Jag kände lukten av mördat träd när
jag passerade skapelsens palats
Påväg mot skolan med kroppens trådar spända utanpå mitt skinn och vem som helst kan spela på dem
Jag absorberar ljuden som simmar fram genom mörkret
I ett konstverk sitter min vilja fast och
värderar min identitet till en i mängden
Den väsentliga idén om mig själv blir ett objekt i ett
akvarium med stenar
Där bearbetas placeringen av viljan som
”står i skogen och växer”
Men de mördade trädens instrument släpper mig fri och
genererar ljud som inte finns i naturen
de imiterar dock godkänt för mina öron
En stark värdering i det som är mitt blandas ihop
med användandet av ordet
Ett träföremål av vackerhet bildar en lek mellan asp och
lönn i trygg tvåsamhet
Att göra anspråk på någon som inte kan ägas är
bekantas bekanta och bekant
Inget hör ihop här
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 | ||||||
5 | 6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
|||
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 | |||
26 |
27 |
28 | 29 |
30 |
|||||
|