Konst är andligt,

den gudomliga geometrin.

Det är vackert med bokstäver.

Jag målar den moderna staden med automatkafé.

Gatorna går lite hur som helst.

Jag lånar återigen orden men,

gör inte alla det?

Röda moln på svart himmel.

Ruggbyspelande känslor springer våldsamt mot mina nerver när

köttiga kroppar samlas i högar utmed livets strandkant.

Vi vill alla vara med i leken om verkligheten.

En tunn sol över vansinnets horisont.

Inälvor hänger ur Hemingways tryckta ord.

Gillar han kvinnor?

Hans kropp tjänstgör som riddarrustning för att skydda mig.

En svart sorgsen sol blickar ner på den pinsamma
mänskligheten.

10 år av abstrakt kärlek dödar vem som helst.

Vi blir längre än de motsatta.

Regnbågar i reggaefärger och

lila elefanter.

Tomten kommer med skeppet.

Magi – JA!

Politik – NEJ!

Röda strålar från din kropp.

Jag har många strängar att spela.

Jag vandrar på livsstegen med

livets blomma i min hand.

I min fantasi är du hos mig.

Jag sitter vid vattnet och målar av rötterna på ett papper.

Jag hör ljudet från dig innan du kommer.

Rädsla.

Så dumt egentligen.

Men utan den ingen spänning,

Ingen kittlande nervositet inför något nytt.

Något outforskat.

Hallå!

Lever livet,

eller hälsar demonerna på?

Har du gråtit någon gång utan att veta varför?

Jag gör det ofta.

Gråten finns alltid där och väntar på att jag ska se den.

Klok och road av stadsbrusets ständiga närvaro med

kaxiga blåmesar som

lever tråkigt två.

Jag spelar för dig i en rullande monolog som

endast jag hör.

Något som påminner om skådespel.

Det ger ett ramverk för något jag tidigare har gjort.

Jag gör en viss typ av musik och

sedan går jag var som helst.

Alltid får vi en uppfattning som vi inte tänkt.

Jag uppträder för dig.

Jag har skrivit ett drama där du och jag spelar
huvudrollerna.

Den har tre akter.

Jag undrar hur det låter i rymden,

Kanske som metall?

Jag fattar inte hur jag lyckades undvika det så länge som
jag gjorde och

att han inte frågade tidigare vad det var som var fel.

Vi kunde inte släppa varandra,

inte ens efteråt.

Alla snöflingorna smälter i min händer.

Jag har alltid gillat broarna men

vattnet skrämmer mig.

Det finns en annan frihet ute och

människor som inte annars skulle nås hör vad jag säger.

Vi väljer att lyssna.

När jag sätter på mig lurarna hör jag bara det jag vill höra.

En meningslös diskussion i en värld av ljud.

Jag förlorade en vän idag.

Eller jag kanske aldrig hade vännen.

Tankar på historia får mig att tvivla men

jag vill inte göra det.

Det är märkligt,

hur jag kan lura mig själv och

bara se det jag vill se.

Jag sopar resten under mattan.

Men det där som hamnar under mattan,

det växer tills jag inte längre kan bortse från knölen.

Nu stirrar den på mig och

tvingar mig att fråga:

Behöver vi prata?

När jag får en kall hand som svar kommer klumpen i magen och

tårarna bränner mina ögon.

Varför får jag inte prata?

Existerar vår vänskap endast på dina villkor?

Har det alltid varit så?

Berättelsen spelas upp och

bilder blir tydliga.

Sakta kryper knölen fram från under mattan.

Allt det där som jag inte ville se ligger nu

uppradat framför mig.

Det finns ingen fortsättning,

det finns inget slut.

Nicklas säger att jag inte kan säga så.

Du kan inte bara gå fram till honom och

fråga om han vill knulla fattar du väl!

Men varför inte?

Det är ju bara det jag vill!

Men du älskar ju alla sa han.

Jag är så tacksam för alla mina känslor som känns.

Jag bär mitt hjärta utanpå kroppen och får inte komma in.

Mitt hjärta är för stort säger de.

Med tålamod och rädsla för att stanna upp åker jag mot

Stockholm igen.

Dude!Stockholm är jättenära och du,

jag tycker du är så jävla fin och schysst.

Jag vill dansa med dig,

prata Boyacioglu, Keats och musik.

Men jag släpper inte in.

Är det något du vill berätta för mig, frågar han?

Jag släpper inte in. Jag släpper inte in.

Musiken expanderar i min kropp

Jag kallade dig älskling.

Det kändes vanligt och fel men

när du ger det jag behöver,

fast egentligen vill ha från någon annan,

är det svårt att säga nej.

Och än en gång befinner jag mig i någon annans vilja.

I am a puppet and they are my masters.

Jag har gjort det så många gånger att

det känns lite grann som jag.

Jag hör mig säga sånt som jag inte tycker om

bara för någon annan gör det.

Någon som jag så önskar tyckte om mig.

Och jag tänker att om vi gillar samma så gillar han kanske mig.

Kan inte någon visa mig vägen med flygplansflaggor?

Självlysande,

blinkade och

omöjliga att missa.

Det skulle underlätta min förvirring i detta kaos kallat liv.

Jag skulle lika gärna kunnat vara död.

Men det gör riktigt jävla ont när det gör ont.

Livet känns.

Du känns.

Och allt träffar mig med en käftsmäll.

Jag flyr till skogen och gör ont ifred.

Nu har jag tappat den där lusten igen.

Med strössel under fötterna sprang jag hem igår.

Sprang ifrån det jag inte vågade möta

Vi var menade att vara mer än vänner du och jag och

det skrämde mig.

Jag får ångest när jag tittar på bilder från den tiden då

jag var familj.

Att jag kunde bli så jävla förlorad fattar jag inte och

jag får bara inte hamna där igen.

Kan jag vara två utan att förlora mig själv?

Du fick mig att lossna liksom.

Jag gick från höger till vänster på några sekunder och

allt som jag tidigare trodde på blev något annat.
Samtalen med dig fick mig att vandra mot mig själv.

Jag tyckte att jag såg dig idag.

Jag ser dig fan överallt och

du har också fina ögon skulle jag säga men

jag glömde liksom bort det.

Vi gick in i dödsriket men

jag känner att jag tar det där med dikten imorgon.

Det ligger alldeles för nära nu och skaver sår på mig.

Å nu blev plötsligt allt som det inte ska vara.

Men ska vi ta det en gång för alla?!

Jag är så INTE intresserad!

Nej jag är inte till salu och jag är verkligen inte din!

Igår var det många nya ansikten

på dansgolvet där vi brukar dansa,

men basånivet,

man dansar inte med mig!

Jag är inte där för er skull,

Jag dansar med mig själv.

Min hand trycker jag mot taket där

jag känner ljudvågorna och plockar upp pulsen.

Med slutna ögon försvinner jag bort bort bort och

då försvinner ni.

Bort bort bort,

försvinner ni från mig...

Mitt hjärta är trasigt sa han.

Jag vände mig mot honom och la mina armar om hans hals.

Hjärtan är lätta att laga, sa jag,

allt som behövs är mod och kärlek.

Jag har massor av mod och kärlek,

om du vill så kan du få lite av mig.

Introducing a third brain and more beer...

Stella Artois,

the only thing from Belgium,

to my own knowledge,

that enters my body.

The lowlands.

A unique piece of Europe.

Europe a continent I have never been without.

A legacy,

a history,

many cultures and

a smorgasbord of people.

Bubbles my throat and

taste the familiar taste,

the age old beverage.

Golden is it´s color,

the liquid who nicely runs down my thirsty veins and

the room disappears in its presence.

This is the age of golden liquids.

I´ll try to remain sane as the sugar hits my brain.

But as I sip on the legacy I feel my mind slowly slipping,

sliding,

tumbling away.

The golden horn became opponent.

The red background hits me in the face.

Wife beater?

The thing that once existed is no more and

the window lights turns to darkness mixed with the ending beer.

En morgon gick jag som vanligt dit jag alltid brukar,

men inget var som det brukar vara.

Jag funderade då på om det verkligen var morgon.

Hade jag varit här förut?

Det fanns något bekant med stjärnblommorna som

sakta böjde sig framåt av den kalla vinden.

Min pappa frågade om jag ville ha en hamburgare.

En obestämd känsla dök upp och någon annan tog vid.

Jag fanns inte mer.

Men jag kände en stark känsla.
Kärlek!

Jag kände kärlek och för första gången var jag hemma.

Detta är vad som händer när man blandar två hjärnor med öl.