jkb

Alla inlägg under augusti 2011

Av Jenny Katarina Boquist - 29 augusti 2011 11:20


                                                  


I en skolkorridor vill Någon plågfri ta sig fram,

utan otillåtna händer som greppar efter former

som inte tillhör dom.

Någon vill synas och höras i en avslappnad kropp

men hindras av andra som inte tycker om.

Varje dag är en väntan på sen,

när livet är snällt och kallt är varmt.

Obemärkt blir Någon en annan,

med färg och form som väljs nogsamt.

I framtiden ligger räddningen som borde finnas nu och

tiden förbrukas frenetiskt med hast.

Klockan tickar för sakta för Någon,

lektioner är guld och silver är rast.

Utan en tanke på vad som är här,

gör Någon så ont när alla känns fel,

allra mest den,

som någon har kär.

De som ska hjälpa ser ingenting alls,

ingen vet något om värkande Någon.

Ensam bärs ömheten mellan sal och skåp,

men Någon hoppas på imorgon.



 

Ord
Av Jenny Katarina Boquist - 27 augusti 2011 16:53


Vad vill du ha i födelsedagspresent, frågade jag honom.

Dig! Jag vill ha dig, svarade han.

Men du har ju redan mig, sa jag och

förvirrade tankar seglade på de fem haven.

De for ner i avgrunden där rädslan dukat bordet till fest.

Vi dansar tillsammans alla gamla spöken och jag

till ångestens musik som gärna hälsar på.

Halva bilder från länge sen flyter förbi rädslans festplats.
Minnen jag glömt glömmer jag igen och

förstår ingenting.


Vad menar han?


Det känns inte så,

svarar människan som mina armar vilar på.

Han som jag älskar till tusen nålar,

han känner inte mig.

Så märkligt.

Varför gör han inte det?


Insidan rycker som vanligt på axlarna,

stänger dörren som stod lite på glänt och vrider om nyckeln två varv…


Någon tar mig skrattande därifrån till högtalarna som
vibrerar bort obehaget.

När ölen dränker oron går kroppen på autopilot med steg som
ingen misstänker.

Imorgon är natten borta och jag låtsas som ingenting.


Ord
Av Jenny Katarina Boquist - 23 augusti 2011 16:17




Campusbussen 09:17


Upp och ner och runt runt på jordens axel snurrar jag.'

Åt motsatt håll vandrar mina fötter och trotsar virvelvindens beslutsamhet.

Jag hoppar på bussen som leder till visdomens hus där kloka människor suttit förut.

I en byggnad av papper med skrivna ord spenderas min tid som hellre vill springa på livets ängar.

Men blommorna har för länge sedan vissnat.

     






Campusbussen 12:23


Jag hoppar på tåget igen, med min returbiljett synlig för alla som vill se.

I rondellen fokuserar jag på målet samtidigt som här och nu prövar mitt namn.

Väg 34 mot Vimmerby eller sväng höger för att komma till Ryd.

Motala rakt fram i 110.

Accelererande tankar utmed Malmslätten tar mig vidare mot de väggar som reser sig runt mina vakendrömmar.

I Vreta kloster k:a kanske lugnet finns tänker monstret i min hjärna. Fast ikea är bättre för dig, du ska inte sova!

Vindkraftsvingarnas eviga snurrande i periferin påminner om andra dagar, då tiden var någon annanstans och här var där.

Men var är jag?



 




Hemma 16:07


I ett renande samtal med gnäll och ältande med inbillat samförstånd hittar jag svaren.

Det bly som gömt sig i fickor och skor förvandlas plötsligt till sand och försvinner bort.

En katarsisflod rinner ur min kropp när ett ord öppnar mig och tillåter mig att se det jag redan vet.

Klyscha på klyscha är sanningen just nu när inget längre är svårt.

Lungorna fylls åter med luft och väcker mina celler ur sin sömn.

Andetagen är fjädrar och lätta duggregnsmoln i en gyllene vardag där allt alltid är som det ska vara.



Ord
Av Jenny Katarina Boquist - 21 augusti 2011 01:30

Bland människor och gastar snurrar vi fram på gatans tomma
asfalt.

Vart vi än oss vänder slår vi i varandra i glädjens dans.

Två ensamma skal som kombineras med gula hjärtan.

I ett andetag fylls vi av slag.

Syre och puls som får oss att gå framåt,

mot slutet som aldrig kommer.



Kullersten och våta trappsteg under våra fötter halkar
omkring,

men eldens flammor runt våra ben värmer vår ande.

Fladdrande tunga tyger bakom våra ryggar,

tuggar loss regnet ur himlens våta kuddar.

De faller över oss med sina mjuka former

och vi tar varandras blick i våra ögon.



Skeppet flyter stadigt mot land

och ingenting kan stoppa oss.

Det randiga seglet skakar av den hårda luftens melodi,

men sången dödar inga vågor.

Den sjunger högra för varje ton

och aldrig tystnar den.



Dina armar letar sig fast vid min kropp med händer som
glöden värmt.

Vi snurrar förbi när fröjden hälsar på,

men den stannar inte för alltid.

Läppar skrattar ljudlöst ut vår lycka i kvarteret,

där musiken rinner fram till oss.

Snart går ridån ner för kvällen

men vi stannar kvar.

Ord
Av Jenny Katarina Boquist - 21 augusti 2011 00:23



Tala inte om något för mig!

Jag vet allt och lite till om svarta nätter och oljigt hav.

Inuti mig valsar dödmans kista på sylvassa pålar som skriker
skriker skriker.

Kletigt rött finns inte kvar,

det som en gång var blir alltid nytt nästa gång.

Som en bongotrumma dunkar allas ord i mitt huvud som under
en begränsad tid driver mig till kanten på klippan.

Den kallaste kanten med värk i benen där galopperande
noshörningar satt sina spår djupt i mina lår.

Djupare än den mörkaste källa med kallt vatten och hemliga
djur som viskar i natten till alla som inte lyssnar.

När spåren tar slut finns det inget kvar att hålla sig i.

Och allt börjar om från början.

Skivan snurrar runt runt i dj-båset men ingen dansar på
golvet längre.

Men jag står där,

under tiden som någon gång tar slut.


 


Ord
Av Jenny Katarina Boquist - 2 augusti 2011 11:08


Osäkerhetens stund


Jag ger dig en röd tomat


Ett leende sprids på dina läppar


Jag säger till dig en massa ord


Ett tack kommer från din mun




I nästa stund flyger du iväg, men din kropp står kvar framför mig


Du slår en spik i mitt hjärta, som din hjärna inte förstår


Tröga meningar från din kropp, har en annan betydelse


Din närvaro är frånvarande


Du har lämnat mig ensam bredvid ditt skal



---------------------------------------------------------------





 

Minnen 10:e mars 14:29

vatten rinner ur kökskranen
blickar kommer från vardagsrumstapeten
ord ramlar från dina kläder i garderoben
känslor hänger kvar i luften
minnen i mig efter dig






---------------------------------------------------------------







Skönhetens furste


Kom till mig i natt och

fånga mig med din glödande själ.
Förför mig med kärlekens nakna ord och

kasta mörkret i ditt följe över mig.


Se min lust brinna för dig.


Kom till mig med ditt öppna skal och

smek mig med ärlighetens skönhet.
Trollbind mig med ditt vackra inre och

rör mig med din heta vilja.


Känn min åtrå för dig.



Kom till mig med ditt bultande begär och

ge mig din kraftfulla saft.
Fyll mig med din djuriska makt och

sprid dina dofter i extasens boning.


Hör det du ger mig.



Stanna hos mig tills mörkret försvinner och

se på mig med styrka från min kärlek.
Låt mig känna din ömhet och

höra ditt hjärtas sanna röst.


Vi möts i evigheten.



 

---------------------------------------------------------------









Åååååå tonårsångest!!!



 



















Ord
Av Jenny Katarina Boquist - 2 augusti 2011 10:41


Du som vandrar på stjärnorna om natten,

Vet du svaret på frågan?

Är du den jag söker eller

har jag gått vilse nu igen?

Visst har jag varit här förut?

Galaxen där borta ser bekant ut.


Mina blundande tankar vaknar ur sin sömn,

som om John Blund hade gått baklänges och

plockat upp sanden ur mina ögon.

Han bor här.

Jag är i hans land nu.

Visst har jag varit här förut?

Galaxen där borta känns bekant?


Med zombiewalk längs vintergatans trottoarkant,

tar jag mig närmare vilans restaurang.

På en kladdig meny står nattens special och

jag beställer tre med salladen vid sidan av.

En servitör/skådis häller upp varm vätska i en kopp.

Är du den jag söker, frågar jag.

Har jag varit här förut?

Galaxen där borta ser väl bekant ut?


Ögonen skaver i mitt huvud som

tankar tänker med bomull.

Var det dig jag såg vandra på stjärnorna förut..?

Eller var det tvärtom?

Har du svaret på frågan?

Har inte jag varit här förut?

Galaxen där borta ser bekant ut.


När  stjärnorna slocknar
och John Blund går framlänges igen,

somnar jag.

Med mjuka moln under min kropp och

tankar tänker.

Här har jag varit förut.


Ord
Av Jenny Katarina Boquist - 1 augusti 2011 23:18



Räddaren i nöden, eller kanske guds ängel,

det var så jag såg dig.

När jag behövde dig mest

fanns du där för mig.

Då vårsolen stod som allra högst var vägen framför mig

någon annanstans.

Men då tog du min hand och följde mig sakta framåt.

Jag hade två lungor fulla av ord som klöste sig ur min hals och

du tog emot dem med öron av mjukaste ull.


Sommarens ljumma nätter fnittrade vi oss igenom,

vi dansade som älvor till kloka meningar om kärlek och respekt.

Drömmar utan kompromiss,

drömmar utan gränser låg framför våra fötter och

vi plockade upp dem med varsamma händer.

Du och jag,

vi såg varann.



En biljett för två på samma tåg i samma riktning,

tog oss dit vi ville.

Där det röda bor,

där skulle vi så vår önskan.

Med vatten och ljus i de frodigaste av jordar,

skulle det växa sig starkast utav alla.



Men.

Det blev aldrig så.


Drömmen vi hade glömdes bort.

Tåget tog oss någon annanstans och vi gick av och

vandrade ut i den kalla betongen.

Alla vackra adjektiv och verb som studsat mellan oss försvann.

Det vakuum som nu finns mellan dig och mig,

det som var du och jag,

dödar färgen inom oss.

Vi fyller vardagen med grönt och blått i brist på sanningen,

men utan den är vi vilsna;

förvirrade små höns som inte minns någonting om den höga vårsolen eller  sommarens ljumma nätter.



Vem ska hålla mig i handen nu?



Du var någonting för mig som jag nu får vara för dig.

Jag är din vän och jag älskar dig.

Jag älskar dig.




Ord
Skapa flashcards