Bla bla bla

Skämt skämt skämt

Hallå!

Här är jag.

Se mig!

Jag kan trampa på dig utan någon större ansträngning

Om jag blåste på dig så skulle du falla likt ett korthus till marken

Min styrka slår din svaghet tusenfalt

Och därför kan det aldrig bli du och jag

Du får inte gå i tusen bitar under mig

Om jag blåser på dig ska du stå stadigt som ett berg

Och du måste vara lika stark som jag

Bara då kan det bli vi två

Jag minns när du lämnade mig på tågstationen,

hur ont det gjorde och

hur jag höll på att förgås av prematur saknad.

Jag grät hela vägen till Uppsala.

Jag minns hur du körde,

alldeles för fort för att träffa mig och

hur jag inte klarade av att stanna kvar där utan dig.

Jag flyttade hem igen.

Jag minns allt vi pratade om den kvällen,

alla drömmar om framtiden och

det liv som vi ville leva tillsammans.

Jag levde det med dig.

Jag minns hur vi gick på Uppsalas gator,

hand i hand och

hur vi skrattade och grät åt allt och

åt ingenting.

Jag mindes det ikväll.

Det är märkligt det där,

hur jag minns saker efteråt.

Jag vandrade på Ståthögaleden idag,

påväg mot min bil för att ta en tur till landet,

när minnet utav sommarens resa till Öland Roots sköljde över mig.

Det var ingen toppenfestival då,

men nu minns jag den i ett rosa skimmer och

ler fånigt för mig själv.

Egentligen var det inget fel på festivalen,

det var jag som var fel.

Då.

Jag var inte på något bra ställe alls den sommaren.

Jag gjorde väl som jag brukar mest på festivaler,

se så många band som möjligt.

Men utöver det var inget som jag brukar mest.

När sista bandet spelat för kvällen retirerade jag till vårt tält,

medan mina vänner festade natten lång till gungande toner på stranden.

Det är kanske inte festivalen som jag minns i ett rosa skimmer,

utan snarare resan dit och

resan hem med min fina vän.

Allt vi pratade om.

Alla skratt vi skrattade.

Jag tror att vi kom varann lite närmare än närmast den resan.

Och det är värt ett rosa skimmer i mitt minne. 

Vissa människor skrattar inombords.

Det gör inte jag.

Jag skrattar högt och ljudligt.

Men mina tårar gråter jag i ensamhet.

Tystnaden kan vara skrämmande ibland.

Särskilt tystnaden från dig.

Jag känner att du har tagit på dig något som inte är sant.

Du tog mig på för stort allvar och

kanske lite ordagrant.

Jag menar inte att jag inte kände det jag sa.

Åtminstone gjorde jag det just då.

Den bekantaste känslan har återvänt till mig.

Jag sätter på kaffet och ångesten slår sig ner i min kökssoffa.

Den trycker i sig bullarna jag ställt fram på bordet.

En vardaglig trygghet andas hotfullt om svarta hjärtan.

Säger jag samma sak om och om igen?

Jag tror att jag stänger av så kan du få ha din lilla illusion.

Det är över nu men

jag minns hur du hindrade mig.

Hur jag lät dig hindra mig.

Nej, det är inte alls så att jag inte vill känna.

Men när allt kommer på en och samma gång

räcker jag inte till.

Jag står på strandkanten med mina lögnaktiga fötter och

låter bitterhetens vågor tvätta dem ärliga.

Min själ är värdelöst tom på vikt.

Jag bävar för att gå in där jag vet att du finns.

Jag hoppas att du inte ska vara där så att jag slipper bli påmind om dig.

Men när du inte är där känns det ännu värre än att inte se dig alls.

Jag ska vara mot dig så som jag vill att du ska vara mot mig.

Men först måste du känna hur det känns.

Jag skulle vara ensam idag.

Bara jag och ingen annan.

Jag och mina känslor men jag vet inte var de är.

Det var aldrig du och jag när vi var två.

Du och jag var aldrig nära så som det egentligen ska vara

Jag tänker att det var enklare då.

Kanske lurar jag mig själv när jag tänker så.

Men jag har aldrig påstått att jag reflekterar någon annan sanning än min egen.

Gubben i månen ser ner på mig och

hånskrattar åt min naivitet.

Du vet inte vad kärlek är.

Du trodde att du älskade men en sten kan inte älska.

Stenar krossar bara allt som går att krossa.

Jag är ett ofrivilligt sällskap på någon annans resa.

Ibland när jag är i en känsla stannar jag upp,

tittar på mig själv och

upptäcker att jag inte känner något alls.

Jag gillar bara att låtsas.

Minns du när vi var där vi träffades och

jag kallade dig för älskling?

Minns du det?

Ingen visste då vad vi pratade om,

vad jag hade bestämt och jag kallade dig för älskling.

Gubben i månen ser ner på mig och

hånskrattar åt min naivitet.

Du vet inte vad kärlek är.

Du trodde att du älskade men en sten kan inte älska.

Stenar krossar bara allt som går att krossa.      

Jag funderar på att sluta låtsas och börja känna.

För det tar tid att bryta vanor.

Det tar tid att läka sår.

Jag förstår det nu.

Vi behöver avstånd.

En väg bort ifrån varann där allt är nytt och

inget gammalt syns.

Kanske kan vi börja om från början

Eller göra samma misstag en gång till.

Vad som helst är bättre bara det är något annat än du och jag.

Gubben i månen ser ner på mig och

hånskrattar åt min naivitet.

Du vet inte vad kärlek är.

Du trodde att du älskade men en sten kan inte älska.

Stenar krossar bara allt som går att krossa.

Det är mörkt och kvalmigt av alla människors svettiga energier.

”The Majority says” säger skylten och pojkarna riggar scenen.

Lampan lyser rött och blått.

En sliten falsk orientalisk matta ligger under trumsetet.

Någon ställer fram en projektor på golvet och gammal musik från lågstadiet dansar ur högtalarna.

Spänning och förväntan studsar mellan väggarna. Vi är laddade.

Nu är det så varmt att ena tröjan åker av och jag börjar tröttna på att vänta.

Börja spela nu skriker otåligheten.

Videon spelas upp och efter det hälsar Nirvana på.

Några fler människor har äntrat lokalen när pojkarna äntligen kliver på scenen.

Söta som få i sina svarta kläder.

”Kul att se att ingen är utklädd för jag hatar Halloween!”

”Och tack för att alla kom med sina vanliga kläder.”

Pojkarna tar mig tillbaka till 80-talet då livet var stort och jag visste ingenting…

Konst är andligt,

den gudomliga geometrin.

Det är vackert med bokstäver.

Jag målar den moderna staden med automatkafé.

Gatorna går lite hur som helst.

Jag lånar återigen orden men,

gör inte alla det?

Röda moln på svart himmel.

Ruggbyspelande känslor springer våldsamt mot mina nerver när

köttiga kroppar samlas i högar utmed livets strandkant.

Vi vill alla vara med i leken om verkligheten.

En tunn sol över vansinnets horisont.

Inälvor hänger ur Hemingways tryckta ord.

Gillar han kvinnor?

Hans kropp tjänstgör som riddarrustning för att skydda mig.

En svart sorgsen sol blickar ner på den pinsamma
mänskligheten.

10 år av abstrakt kärlek dödar vem som helst.

Vi blir längre än de motsatta.

Regnbågar i reggaefärger och

lila elefanter.

Tomten kommer med skeppet.

Magi – JA!

Politik – NEJ!

Röda strålar från din kropp.

Jag har många strängar att spela.

Jag vandrar på livsstegen med

livets blomma i min hand.