Senaste inläggen
Det är märkligt,
hur du fortfarande ställer krav på mig,
att jag ska rätta mig efter dig.
Det är aldrig:
Vi kan väl ta hänsyn till varann.
Men alltid:
Det vore bra om min vilja bara försvann.
Du vill ha kontroll,
över mig.
Men har du inte fattat?!
Du kan inte kontrollera mig!
Invanda beteenden och fraser som kroppen gör utan mig.
Roliga meningar som för alltid är förstörda pga dig.
Ord som bara kommer som ett reflexslaget knä ur min mun,
men när hjärnan fattar blir orden till sura uppstötningar.
Jag vill inte säga det vi alltid sa.
Jag ska hitta på egna fraser utan dig nu.
Ord som bara är mina,
långt bort ifrån dig.
Ord som du aldrig får höra,
ifrån mig.
<3
Jag har förlagt mitt hjärta.
Det ser ut ungefär såhär:
fast ca knytnävsstort.
Sist jag såg det var det väldigt trasigt och
i stort behov av service.
Det är rött och
köttigt och
blodigt och
ja, sådär som hjärtan brukar vara;
Använt, missbrukat, utnyttjat, sönderslitet, plågat, sorgset, förtvivlat, miserabelt, drabbat, nedslaget, bedrövat och
alldeles alldeles underbart förlåtande!
Kanske hjärtat måste gå sönder för att öppnas upp?
Slås i tusen bitar!
Jag hoppas att det är så,
för oj vad mitt hjärta kan älska då!
Tvivel blandat med förhoppning på rosa sockervadd; är du den jag väntat på? Jag är redan kär i dina ord, men behöver känna och lukta på din kropp. Tiden mellan nu och då är så ofantligt lång. Envisa dagar och vakna nätter, dämpar min otåliga väntan. Jag vill vara sval och neutral, men pirriga känslor gömmer sig bakom kontroll. Jag läser dig; du läser mig; och vi tror att vi förstår. Du skrev att du tänker på mig, ibland, men jag har inte skrivit att jag också tänker på dig, ibland. Eller ganska ofta faktiskt. Mer än jag egentligen vill. För jag ska ju vara sval och så jättejävligt neutral! Bakom min yta av oberördhet, brinner förhoppningen om dig. Men jag släcker elden om och om igen med tvivlet på att någon som du är för bra för att vara sann. Finns du? Är du en kropp av sanning bakom orden? Jag vill lyssna på förhoppningen men erfarenheten är alldeles för kall.
Tankar jag inte vill tänka men tänker ändå. Av gammal vana finns du hos mig, varje morgon när jag vaknar. Vid varje andetag jag andas, känner jag doften av dig. Jag var lycklig då. Med dig. Din röst är mitt absoluta favoritljud. När du låg bredvid mig kunde jag sova. När du säger fel och jag inte emot. Varför gör jag så? Om du inte förstår kan jag inte förklara. Något är självklart. I oss finns ingen lögn. Jag ljuger, men bara ibland och bara litegrann. Jag vet inte vad jag vill säga med det. Men måste jag vilja säga något med allt jag säger? Kan jag inte få prata, säga det jag vill säga bara? Alla människor ljuger. Och jag var en idiot som trodde på dig.
Jag kan trampa på dig utan någon större ansträngning
Om jag blåste på dig så skulle du falla likt ett korthus till marken
Min styrka slår din svaghet tusenfalt
Och därför kan det aldrig bli du och jag
Du får inte gå i tusen bitar under mig
Om jag blåser på dig ska du stå stadigt som ett berg
Och du måste vara lika stark som jag
Bara då kan det bli vi två
Jag minns när du lämnade mig på tågstationen,
hur ont det gjorde och
hur jag höll på att förgås av prematur saknad.
Jag grät hela vägen till Uppsala.
Jag minns hur du körde,
alldeles för fort för att träffa mig och
hur jag inte klarade av att stanna kvar där utan dig.
Jag flyttade hem igen.
Jag minns allt vi pratade om den kvällen,
alla drömmar om framtiden och
det liv som vi ville leva tillsammans.
Jag levde det med dig.
Jag minns hur vi gick på Uppsalas gator,
hand i hand och
hur vi skrattade och grät åt allt och
åt ingenting.
Jag mindes det ikväll.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 | ||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 | |||
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
|||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
||||
|