Bland människor och gastar snurrar vi fram på gatans tomma
asfalt.

Vart vi än oss vänder slår vi i varandra i glädjens dans.

Två ensamma skal som kombineras med gula hjärtan.

I ett andetag fylls vi av slag.

Syre och puls som får oss att gå framåt,

mot slutet som aldrig kommer.

Kullersten och våta trappsteg under våra fötter halkar
omkring,

men eldens flammor runt våra ben värmer vår ande.

Fladdrande tunga tyger bakom våra ryggar,

tuggar loss regnet ur himlens våta kuddar.

De faller över oss med sina mjuka former

och vi tar varandras blick i våra ögon.

Skeppet flyter stadigt mot land

och ingenting kan stoppa oss.

Det randiga seglet skakar av den hårda luftens melodi,

men sången dödar inga vågor.

Den sjunger högra för varje ton

och aldrig tystnar den.

Dina armar letar sig fast vid min kropp med händer som
glöden värmt.

Vi snurrar förbi när fröjden hälsar på,

men den stannar inte för alltid.

Läppar skrattar ljudlöst ut vår lycka i kvarteret,

där musiken rinner fram till oss.

Snart går ridån ner för kvällen

men vi stannar kvar.

Tala inte om något för mig!

Jag vet allt och lite till om svarta nätter och oljigt hav.

Inuti mig valsar dödmans kista på sylvassa pålar som skriker
skriker skriker.

Kletigt rött finns inte kvar,

det som en gång var blir alltid nytt nästa gång.

Som en bongotrumma dunkar allas ord i mitt huvud som under
en begränsad tid driver mig till kanten på klippan.

Den kallaste kanten med värk i benen där galopperande
noshörningar satt sina spår djupt i mina lår.

Djupare än den mörkaste källa med kallt vatten och hemliga
djur som viskar i natten till alla som inte lyssnar.

När spåren tar slut finns det inget kvar att hålla sig i.

Och allt börjar om från början.

Skivan snurrar runt runt i dj-båset men ingen dansar på
golvet längre.

Men jag står där,

under tiden som någon gång tar slut.

Osäkerhetens stund

Jag ger dig en röd tomat

Ett leende sprids på dina läppar

Jag säger till dig en massa ord

Ett tack kommer från din mun

I nästa stund flyger du iväg, men din kropp står kvar framför mig

Du slår en spik i mitt hjärta, som din hjärna inte förstår

Tröga meningar från din kropp, har en annan betydelse

Din närvaro är frånvarande

Du har lämnat mig ensam bredvid ditt skal

---------------------------------------------------------------

Minnen 10:e mars 14:29

vatten rinner ur kökskranen
blickar kommer från vardagsrumstapeten
ord ramlar från dina kläder i garderoben
känslor hänger kvar i luften
minnen i mig efter dig

---------------------------------------------------------------

Skönhetens furste

Kom till mig i natt och

fånga mig med din glödande själ.
Förför mig med kärlekens nakna ord och

kasta mörkret i ditt följe över mig.

Se min lust brinna för dig.

Kom till mig med ditt öppna skal och

smek mig med ärlighetens skönhet.
Trollbind mig med ditt vackra inre och

rör mig med din heta vilja.

Känn min åtrå för dig.

Kom till mig med ditt bultande begär och

ge mig din kraftfulla saft.
Fyll mig med din djuriska makt och

sprid dina dofter i extasens boning.

Hör det du ger mig.

Stanna hos mig tills mörkret försvinner och

se på mig med styrka från min kärlek.
Låt mig känna din ömhet och

höra ditt hjärtas sanna röst.

Vi möts i evigheten.

---------------------------------------------------------------

Åååååå tonårsångest!!!

Du som vandrar på stjärnorna om natten,

Vet du svaret på frågan?

Är du den jag söker eller

har jag gått vilse nu igen?

Visst har jag varit här förut?

Galaxen där borta ser bekant ut.

Mina blundande tankar vaknar ur sin sömn,

som om John Blund hade gått baklänges och

plockat upp sanden ur mina ögon.

Han bor här.

Jag är i hans land nu.

Visst har jag varit här förut?

Galaxen där borta känns bekant?

Med zombiewalk längs vintergatans trottoarkant,

tar jag mig närmare vilans restaurang.

På en kladdig meny står nattens special och

jag beställer tre med salladen vid sidan av.

En servitör/skådis häller upp varm vätska i en kopp.

Är du den jag söker, frågar jag.

Har jag varit här förut?

Galaxen där borta ser väl bekant ut?

Ögonen skaver i mitt huvud som

tankar tänker med bomull.

Var det dig jag såg vandra på stjärnorna förut..?

Eller var det tvärtom?

Har du svaret på frågan?

Har inte jag varit här förut?

Galaxen där borta ser bekant ut.

När  stjärnorna slocknar
och John Blund går framlänges igen,

somnar jag.

Med mjuka moln under min kropp och

tankar tänker.

Här har jag varit förut.

Räddaren i nöden, eller kanske guds ängel,

det var så jag såg dig.

När jag behövde dig mest

fanns du där för mig.

Då vårsolen stod som allra högst var vägen framför mig

någon annanstans.

Men då tog du min hand och följde mig sakta framåt.

Jag hade två lungor fulla av ord som klöste sig ur min hals och

du tog emot dem med öron av mjukaste ull.

Sommarens ljumma nätter fnittrade vi oss igenom,

vi dansade som älvor till kloka meningar om kärlek och respekt.

Drömmar utan kompromiss,

drömmar utan gränser låg framför våra fötter och

vi plockade upp dem med varsamma händer.

Du och jag,

vi såg varann.

En biljett för två på samma tåg i samma riktning,

tog oss dit vi ville.

Där det röda bor,

där skulle vi så vår önskan.

Med vatten och ljus i de frodigaste av jordar,

skulle det växa sig starkast utav alla.

Men.

Det blev aldrig så.

Drömmen vi hade glömdes bort.

Tåget tog oss någon annanstans och vi gick av och

vandrade ut i den kalla betongen.

Alla vackra adjektiv och verb som studsat mellan oss försvann.

Det vakuum som nu finns mellan dig och mig,

det som var du och jag,

dödar färgen inom oss.

Vi fyller vardagen med grönt och blått i brist på sanningen,

men utan den är vi vilsna;

förvirrade små höns som inte minns någonting om den höga vårsolen eller  sommarens ljumma nätter.

Vem ska hålla mig i handen nu?

Du var någonting för mig som jag nu får vara för dig.

Jag är din vän och jag älskar dig.

Jag älskar dig.

Han visste inte vem han var,

eller i alla fall berättade han inte det för mig.

För länge sedan gömde han sig där ingen kunde hitta honom.

Och jag undrar om han ville visa?

Det fick jag aldrig reda på trots att jag frågade honom flera gånger.

Jag vet vart han kom ifrån och vilka han tillhörde,

men inte vad han kände och inte vad han ville.

Han växte upp i de Norrländska skogarna med höga berg och djupa dalar,

där han talade lika långsamt som en snigel kröp.

Vi körde mot kyrkogården i det lilla samhället där hans förfäder vilade den sista vilan.

Vi stod vid gravstenen under tystnad.

Som vanligt tystnad.

Sade han något? Jag minns inte.

Pratade han så var det ändå utan innehåll,

inget berättade han egentligen.

Det som hände honom när han var liten var inget han diskuterade,

vi visste bara.

Som ett faktum att det hade hänt.

Vem var han?

Tror du verkligen att du har en chans på mig!?!

Jag går på gångbanan genom parken och pratar med min dotter på mobilen.

Hon berättar om sin dag hos favvovännen.

Det är lördagkväll och de stora kidsen är ute med lite katig alkohol i kroppen.

Ett gäng pojkar kommer emot mig på gångbanan och jag hör dem prata med mig eller egentligen om mig.

"Vart ska du?"

"skaru mä hem?" 

Jag ägnar dem ingen tid,

ger dem inte ens en blick och när de nästan har passerat mig säger de,

"Nej, kanske inte va, fniss fniss"

Jag funderar i en nanosekund på att fråga pojkarna vem det egentligen är som har makten här?

Vem det är som bestämmer om jag ska följa med någon av dem?

De eller jag?

Trodde de verkligen att de någonsin hade en chans på mig

och att det var de som "valde" bort mig och inte tvärtom?

Om jag hade ägnat dem lite uppmärksamhet,

det de så gärna ville ha ifrån mig,

så hade de slagits om vem av dem som skulle få mig.

Men kära små pojkar,

trodde ni verkligen att ni någonsin hade chans på mig?

Det är ju bara löjligt.

Ingen kan få mig.

Jag finns inte för att ges eller tas.

Jag är min egen och ingen annans.

Och så tänker jag på Syster Sols ironiska ord:

Och snubbarnas blickar blir svaret för mig om jag duger eller ej (va?!)

Jag vet att jag duger och att jag är perfekt precis som jag är. Det är du med.

Perfekt.

Precis så som du är.

Och snubbarnas blickar skiter jag fullständigt i.

Jag blir nästan förbannad om någon snubbe kollar in mig.

Fuck off liksom!

Let me the fuck be.

30 cm luft emellan oss

Avstånd eller nära
i luften mellan oss?

Du sitter där

Och jag sitter här

Nära

Men ändå långt ifrån

Försöker jag känna om jag känner något?

Din doft hittar mig

Inbillat eller sant?

Dröm eller verklighet?

Det är tomt i
luften mellan oss

Människor pratar runt omkring om saker som inte berör mig

Som inte berör dig
Vi sitter tysta och lyssnar

Andas jag?

Andas du?

Din blick hittar min

Inbillat eller sant?

Dröm eller verklighet?

Din blick som jag längtar efter  

Den är öppen 

Och den bränner mig

Vad händer nu?

Vad gör jag nu?

Du går förbi mig på gatan

Du ser inte mig

Men jag ser dig

Inbillat eller sant?

Dröm eller verklighet?

Det är 30 cm luft emellan oss

Blicken jag längtade efter försvann

Är vi fortfarande tysta?

Sitter vi kvar här?

Jag ser dig

Inbillat eller sant?

Dröm eller verklighet?