Bland människor och gastar snurrar vi fram på gatans tomma
asfalt.

Vart vi än oss vänder slår vi i varandra i glädjens dans.

Två ensamma skal som kombineras med gula hjärtan.

I ett andetag fylls vi av slag.

Syre och puls som får oss att gå framåt,

mot slutet som aldrig kommer.

Kullersten och våta trappsteg under våra fötter halkar
omkring,

men eldens flammor runt våra ben värmer vår ande.

Fladdrande tunga tyger bakom våra ryggar,

tuggar loss regnet ur himlens våta kuddar.

De faller över oss med sina mjuka former

och vi tar varandras blick i våra ögon.

Skeppet flyter stadigt mot land

och ingenting kan stoppa oss.

Det randiga seglet skakar av den hårda luftens melodi,

men sången dödar inga vågor.

Den sjunger högra för varje ton

och aldrig tystnar den.

Dina armar letar sig fast vid min kropp med händer som
glöden värmt.

Vi snurrar förbi när fröjden hälsar på,

men den stannar inte för alltid.

Läppar skrattar ljudlöst ut vår lycka i kvarteret,

där musiken rinner fram till oss.

Snart går ridån ner för kvällen

men vi stannar kvar.

Tala inte om något för mig!

Jag vet allt och lite till om svarta nätter och oljigt hav.

Inuti mig valsar dödmans kista på sylvassa pålar som skriker
skriker skriker.

Kletigt rött finns inte kvar,

det som en gång var blir alltid nytt nästa gång.

Som en bongotrumma dunkar allas ord i mitt huvud som under
en begränsad tid driver mig till kanten på klippan.

Den kallaste kanten med värk i benen där galopperande
noshörningar satt sina spår djupt i mina lår.

Djupare än den mörkaste källa med kallt vatten och hemliga
djur som viskar i natten till alla som inte lyssnar.

När spåren tar slut finns det inget kvar att hålla sig i.

Och allt börjar om från början.

Skivan snurrar runt runt i dj-båset men ingen dansar på
golvet längre.

Men jag står där,

under tiden som någon gång tar slut.