Jag saknar dig inte.

Inte det minsta.

Ingenting alls faktiskt.

Du finns inte i mina tankar.

Jag undrar inte vad du gör.

Och jag undrar inte hur du mår.

Jag är här och du är där.

Jag önskar inte alls att du var här.

Eller jag där.

Där du är.

Så känner jag nästan, fast egentligen tvärtom.

Inte helt och hållet, men lite grann liksom.

Allt är som det ska va.

Som det alltid har varit.

Och som det alltid kommer att vara.

Precis som då.

Precis som nu.

Precis som sen.

Du och jag.

Jag och du.

Var, är, blir.

Då, sen, nu?

Hon som gråter åt allt och åt ingenting, barnprogram, reklam
och Mtv.

Hon som blir skitförbannad över orättvisorna i världen som
aldrig verkar ta slut.

Hon som är snäll även mot dom dumma.

Hon som ler när det gör ont och organen skaver.

Hon som svär i varje mening för att hon känner så starkt och
alla ord har faktiskt rätt att bli använda.

Hon som tror hon är så cool för hon har ingen pistol.

Hon som skrattar högt åt allt som är roligt och ibland även
åt chokladburk.

Hon som killar tafsat på, varje dag i skolan som om hon var
deras egendom.

Hon som förlorade oskulden på en strand, fick sand i snippan
och var alldeles för ung.

Hon som trodde hon var klok och stark, men gick vilse i
livet och försvann.

Hon som tänker lite för länge innan hon svarar ibland.

Hon som pratar mycket och avbryter men lyssnar igen det om
du ger henne en chans.

Hon som aldrig vetat vad hon vill bli när hon blir stor för
hon tycker allt är så jävla intressant.

Hon som är så pinsam så du bara vill dö, sjunka ner i jorden
och låtsas att du inte är du.

Hon som fnissade första gången hon blev kysst, för hans
tunga roterade som om den vore nån satans propeller.

Hon som är rädd för kärleken, känslorna och sanningen.

Hon som är modig, säger vad hon tycker och ibland är
alldeles tyst.

Hon som bara är för mycket, för lite och allt som finns
där emellan.

Hon som är en människa som alla andra människor, helt
fantastisk, underbar och operfekt.

Hon som är jag.

Ode to Keats

Jag vill inte låta bli att tänka på dig längre,

orkar inte längre göra motstånd.

Jag vill vara med dig nu,

ha dig nära,

ta på dig,

omfamna dig,

känna din andedräkt mot min hud.

Jag vill fläta in mina fingrar i dina fingrar,

vila mina ögon i dina ögon.

Stillhet oändlighet värme.

Jag vill bara ge efter och känna det jag känner,

ta det jag vill ha,

få det jag vill få,

vara där jag vill vara,

göra det jag vill göra

säga det jag vill säga,

höra det jag vill höra.

Nu, ge mig dig, nu!

Säg att du också vill ha mig,

säg att du också längtar,

säg att du också saknar.

Åh mr Keats
vad jag älskar dig!

Jag älskar dig som havet stormar,

jag älskar dig som vinden blåser,

jag älskar dig som solen strålar,

jag älskar dig som mig.

Åh John, om du bara låtit mig sörja för dig med mina stygn,

då hade vi kanske sett den där äppellunden genom vårt
sovrumsfönster och kunnat odla alla sorters blommor i vår trädgård.

Men du gick den där natten genom regn och kyla och

nu finns du inte mer.

Det finns inget stopp på dessa tårar.

Fort fort! alla världens sjöar till mina kanaler så att jag
inte torkar ut.

Ve ve denna trängtan!

Min kropp förgås av längtan,

den faller ner till aska och blåser bort.

Jag finns inte mer,

inte utan dig min älskade

Jag kände lukten av mördat träd när

jag passerade skapelsens palats

Påväg mot skolan med kroppens trådar spända utanpå mitt skinn och vem som helst kan spela på dem

Jag absorberar ljuden som simmar fram genom mörkret

I ett konstverk sitter min vilja fast och

värderar min identitet till en i mängden

Den väsentliga idén om mig själv blir ett objekt i ett
akvarium med stenar

Där bearbetas placeringen av viljan som

”står i skogen och växer”

Men de mördade trädens instrument släpper mig fri och

genererar ljud som inte finns i naturen

de imiterar dock godkänt för mina öron

En stark värdering i det som är mitt blandas ihop

med användandet av ordet

Ett träföremål av vackerhet bildar en lek mellan asp och
lönn i trygg tvåsamhet

Att göra anspråk på någon som inte kan ägas är

bekantas bekanta och bekant

Inget hör ihop här

Du ger mig läskig kunskap

Du berättar om saker som gör mig ont

Du skrämmer mig med ord

jag tror att jag vill veta men

kanske inte allt på en gång

Vi kan ta lite i taget och

rädda världen imorgon

Vi möts över gränserna du och jag

tar en fika med vem som helst

bara du är någon

Du tittar med kloka ögon

Du ser mig inifrån och runtomkring

Du älskar mig med känslor

jag tror att jag vill känna men

kanske inte allt på en gång

Vi kan ta lite i taget och

rädda världen imorgon

Vi möts över gränserna du och jag

tar en fika med vem som helst

bara du är någon

Du lyssnar på mig alltid

Du hör mina tankar som jag säger högt

Du räddar mig med tålamod

jag tror att jag vill berätta men

kanske inte allt på en gång

Vi kan ta lite i taget och

rädda världen imorgon

Vi möts över gränserna du och jag

tar en fika med vem som helst

bara du är någon

I en skolkorridor vill Någon plågfri ta sig fram,

utan otillåtna händer som greppar efter former

som inte tillhör dom.

Någon vill synas och höras i en avslappnad kropp

men hindras av andra som inte tycker om.

Varje dag är en väntan på sen,

när livet är snällt och kallt är varmt.

Obemärkt blir Någon en annan,

med färg och form som väljs nogsamt.

I framtiden ligger räddningen som borde finnas nu och

tiden förbrukas frenetiskt med hast.

Klockan tickar för sakta för Någon,

lektioner är guld och silver är rast.

Utan en tanke på vad som är här,

gör Någon så ont när alla känns fel,

allra mest den,

som någon har kär.

De som ska hjälpa ser ingenting alls,

ingen vet något om värkande Någon.

Ensam bärs ömheten mellan sal och skåp,

men Någon hoppas på imorgon.

Vad vill du ha i födelsedagspresent, frågade jag honom.

Dig! Jag vill ha dig, svarade han.

Men du har ju redan mig, sa jag och

förvirrade tankar seglade på de fem haven.

De for ner i avgrunden där rädslan dukat bordet till fest.

Vi dansar tillsammans alla gamla spöken och jag

till ångestens musik som gärna hälsar på.

Halva bilder från länge sen flyter förbi rädslans festplats.
Minnen jag glömt glömmer jag igen och

förstår ingenting.

Vad menar han?

Det känns inte så,

svarar människan som mina armar vilar på.

Han som jag älskar till tusen nålar,

han känner inte mig.

Så märkligt.

Varför gör han inte det?

Insidan rycker som vanligt på axlarna,

stänger dörren som stod lite på glänt och vrider om nyckeln två varv…

Någon tar mig skrattande därifrån till högtalarna som
vibrerar bort obehaget.

När ölen dränker oron går kroppen på autopilot med steg som
ingen misstänker.

Imorgon är natten borta och jag låtsas som ingenting.

Campusbussen 09:17

Upp och ner och runt runt på jordens axel snurrar jag.'

Åt motsatt håll vandrar mina fötter och trotsar virvelvindens beslutsamhet.

Jag hoppar på bussen som leder till visdomens hus där kloka människor suttit förut.

I en byggnad av papper med skrivna ord spenderas min tid som hellre vill springa på livets ängar.

Men blommorna har för länge sedan vissnat.

Campusbussen 12:23

Jag hoppar på tåget igen, med min returbiljett synlig för alla som vill se.

I rondellen fokuserar jag på målet samtidigt som här och nu prövar mitt namn.

Väg 34 mot Vimmerby eller sväng höger för att komma till Ryd.

Motala rakt fram i 110.

Accelererande tankar utmed Malmslätten tar mig vidare mot de väggar som reser sig runt mina vakendrömmar.

I Vreta kloster k:a kanske lugnet finns tänker monstret i min hjärna. Fast ikea är bättre för dig, du ska inte sova!

Vindkraftsvingarnas eviga snurrande i periferin påminner om andra dagar, då tiden var någon annanstans och här var där.

Men var är jag?

Hemma 16:07

I ett renande samtal med gnäll och ältande med inbillat samförstånd hittar jag svaren.

Det bly som gömt sig i fickor och skor förvandlas plötsligt till sand och försvinner bort.

En katarsisflod rinner ur min kropp när ett ord öppnar mig och tillåter mig att se det jag redan vet.

Klyscha på klyscha är sanningen just nu när inget längre är svårt.

Lungorna fylls åter med luft och väcker mina celler ur sin sömn.

Andetagen är fjädrar och lätta duggregnsmoln i en gyllene vardag där allt alltid är som det ska vara.