Det är märkligt det där,

hur jag minns saker efteråt.

Jag vandrade på Ståthögaleden idag,

påväg mot min bil för att ta en tur till landet,

när minnet utav sommarens resa till Öland Roots sköljde över mig.

Det var ingen toppenfestival då,

men nu minns jag den i ett rosa skimmer och

ler fånigt för mig själv.

Egentligen var det inget fel på festivalen,

det var jag som var fel.

Då.

Jag var inte på något bra ställe alls den sommaren.

Jag gjorde väl som jag brukar mest på festivaler,

se så många band som möjligt.

Men utöver det var inget som jag brukar mest.

När sista bandet spelat för kvällen retirerade jag till vårt tält,

medan mina vänner festade natten lång till gungande toner på stranden.

Det är kanske inte festivalen som jag minns i ett rosa skimmer,

utan snarare resan dit och

resan hem med min fina vän.

Allt vi pratade om.

Alla skratt vi skrattade.

Jag tror att vi kom varann lite närmare än närmast den resan.

Och det är värt ett rosa skimmer i mitt minne. 

Vissa människor skrattar inombords.

Det gör inte jag.

Jag skrattar högt och ljudligt.

Men mina tårar gråter jag i ensamhet.

Tystnaden kan vara skrämmande ibland.

Särskilt tystnaden från dig.

Jag känner att du har tagit på dig något som inte är sant.

Du tog mig på för stort allvar och

kanske lite ordagrant.

Jag menar inte att jag inte kände det jag sa.

Åtminstone gjorde jag det just då.

Den bekantaste känslan har återvänt till mig.

Jag sätter på kaffet och ångesten slår sig ner i min kökssoffa.

Den trycker i sig bullarna jag ställt fram på bordet.

En vardaglig trygghet andas hotfullt om svarta hjärtan.

Säger jag samma sak om och om igen?

Jag tror att jag stänger av så kan du få ha din lilla illusion.

Det är över nu men

jag minns hur du hindrade mig.

Hur jag lät dig hindra mig.

Nej, det är inte alls så att jag inte vill känna.

Men när allt kommer på en och samma gång

räcker jag inte till.

Jag står på strandkanten med mina lögnaktiga fötter och

låter bitterhetens vågor tvätta dem ärliga.

Min själ är värdelöst tom på vikt.

Jag bävar för att gå in där jag vet att du finns.

Jag hoppas att du inte ska vara där så att jag slipper bli påmind om dig.

Men när du inte är där känns det ännu värre än att inte se dig alls.

Jag ska vara mot dig så som jag vill att du ska vara mot mig.

Men först måste du känna hur det känns.

Jag skulle vara ensam idag.

Bara jag och ingen annan.

Jag och mina känslor men jag vet inte var de är.

Det var aldrig du och jag när vi var två.

Du och jag var aldrig nära så som det egentligen ska vara

Jag tänker att det var enklare då.

Kanske lurar jag mig själv när jag tänker så.

Men jag har aldrig påstått att jag reflekterar någon annan sanning än min egen.

Gubben i månen ser ner på mig och

hånskrattar åt min naivitet.

Du vet inte vad kärlek är.

Du trodde att du älskade men en sten kan inte älska.

Stenar krossar bara allt som går att krossa.

Jag är ett ofrivilligt sällskap på någon annans resa.

Ibland när jag är i en känsla stannar jag upp,

tittar på mig själv och

upptäcker att jag inte känner något alls.

Jag gillar bara att låtsas.

Minns du när vi var där vi träffades och

jag kallade dig för älskling?

Minns du det?

Ingen visste då vad vi pratade om,

vad jag hade bestämt och jag kallade dig för älskling.

Gubben i månen ser ner på mig och

hånskrattar åt min naivitet.

Du vet inte vad kärlek är.

Du trodde att du älskade men en sten kan inte älska.

Stenar krossar bara allt som går att krossa.      

Jag funderar på att sluta låtsas och börja känna.

För det tar tid att bryta vanor.

Det tar tid att läka sår.

Jag förstår det nu.

Vi behöver avstånd.

En väg bort ifrån varann där allt är nytt och

inget gammalt syns.

Kanske kan vi börja om från början

Eller göra samma misstag en gång till.

Vad som helst är bättre bara det är något annat än du och jag.

Gubben i månen ser ner på mig och

hånskrattar åt min naivitet.

Du vet inte vad kärlek är.

Du trodde att du älskade men en sten kan inte älska.

Stenar krossar bara allt som går att krossa.

Det är mörkt och kvalmigt av alla människors svettiga energier.

”The Majority says” säger skylten och pojkarna riggar scenen.

Lampan lyser rött och blått.

En sliten falsk orientalisk matta ligger under trumsetet.

Någon ställer fram en projektor på golvet och gammal musik från lågstadiet dansar ur högtalarna.

Spänning och förväntan studsar mellan väggarna. Vi är laddade.

Nu är det så varmt att ena tröjan åker av och jag börjar tröttna på att vänta.

Börja spela nu skriker otåligheten.

Videon spelas upp och efter det hälsar Nirvana på.

Några fler människor har äntrat lokalen när pojkarna äntligen kliver på scenen.

Söta som få i sina svarta kläder.

”Kul att se att ingen är utklädd för jag hatar Halloween!”

”Och tack för att alla kom med sina vanliga kläder.”

Pojkarna tar mig tillbaka till 80-talet då livet var stort och jag visste ingenting…

Konst är andligt,

den gudomliga geometrin.

Det är vackert med bokstäver.

Jag målar den moderna staden med automatkafé.

Gatorna går lite hur som helst.

Jag lånar återigen orden men,

gör inte alla det?

Röda moln på svart himmel.

Ruggbyspelande känslor springer våldsamt mot mina nerver när

köttiga kroppar samlas i högar utmed livets strandkant.

Vi vill alla vara med i leken om verkligheten.

En tunn sol över vansinnets horisont.

Inälvor hänger ur Hemingways tryckta ord.

Gillar han kvinnor?

Hans kropp tjänstgör som riddarrustning för att skydda mig.

En svart sorgsen sol blickar ner på den pinsamma
mänskligheten.

10 år av abstrakt kärlek dödar vem som helst.

Vi blir längre än de motsatta.

Regnbågar i reggaefärger och

lila elefanter.

Tomten kommer med skeppet.

Magi – JA!

Politik – NEJ!

Röda strålar från din kropp.

Jag har många strängar att spela.

Jag vandrar på livsstegen med

livets blomma i min hand.

I min fantasi är du hos mig.

Jag sitter vid vattnet och målar av rötterna på ett papper.

Jag hör ljudet från dig innan du kommer.

Rädsla.

Så dumt egentligen.

Men utan den ingen spänning,

Ingen kittlande nervositet inför något nytt.

Något outforskat.

Hallå!

Lever livet,

eller hälsar demonerna på?

Har du gråtit någon gång utan att veta varför?

Jag gör det ofta.

Gråten finns alltid där och väntar på att jag ska se den.

Klok och road av stadsbrusets ständiga närvaro med

kaxiga blåmesar som

lever tråkigt två.

Jag spelar för dig i en rullande monolog som

endast jag hör.

Något som påminner om skådespel.

Det ger ett ramverk för något jag tidigare har gjort.

Jag gör en viss typ av musik och

sedan går jag var som helst.

Alltid får vi en uppfattning som vi inte tänkt.

Jag uppträder för dig.

Jag har skrivit ett drama där du och jag spelar
huvudrollerna.

Den har tre akter.

Jag undrar hur det låter i rymden,

Kanske som metall?

Jag fattar inte hur jag lyckades undvika det så länge som
jag gjorde och

att han inte frågade tidigare vad det var som var fel.

Vi kunde inte släppa varandra,

inte ens efteråt.

Alla snöflingorna smälter i min händer.

Jag har alltid gillat broarna men

vattnet skrämmer mig.

Det finns en annan frihet ute och

människor som inte annars skulle nås hör vad jag säger.

Vi väljer att lyssna.

När jag sätter på mig lurarna hör jag bara det jag vill höra.

En meningslös diskussion i en värld av ljud.

Jag förlorade en vän idag.

Eller jag kanske aldrig hade vännen.

Tankar på historia får mig att tvivla men

jag vill inte göra det.

Det är märkligt,

hur jag kan lura mig själv och

bara se det jag vill se.

Jag sopar resten under mattan.

Men det där som hamnar under mattan,

det växer tills jag inte längre kan bortse från knölen.

Nu stirrar den på mig och

tvingar mig att fråga:

Behöver vi prata?

När jag får en kall hand som svar kommer klumpen i magen och

tårarna bränner mina ögon.

Varför får jag inte prata?

Existerar vår vänskap endast på dina villkor?

Har det alltid varit så?

Berättelsen spelas upp och

bilder blir tydliga.

Sakta kryper knölen fram från under mattan.

Allt det där som jag inte ville se ligger nu

uppradat framför mig.

Det finns ingen fortsättning,

det finns inget slut.

Nicklas säger att jag inte kan säga så.

Du kan inte bara gå fram till honom och

fråga om han vill knulla fattar du väl!

Men varför inte?

Det är ju bara det jag vill!

Men du älskar ju alla sa han.

Jag är så tacksam för alla mina känslor som känns.

Jag bär mitt hjärta utanpå kroppen och får inte komma in.

Mitt hjärta är för stort säger de.

Med tålamod och rädsla för att stanna upp åker jag mot

Stockholm igen.

Dude!Stockholm är jättenära och du,

jag tycker du är så jävla fin och schysst.

Jag vill dansa med dig,

prata Boyacioglu, Keats och musik.

Men jag släpper inte in.

Är det något du vill berätta för mig, frågar han?

Jag släpper inte in. Jag släpper inte in.

Musiken expanderar i min kropp

Jag kallade dig älskling.

Det kändes vanligt och fel men

när du ger det jag behöver,

fast egentligen vill ha från någon annan,

är det svårt att säga nej.

Och än en gång befinner jag mig i någon annans vilja.

I am a puppet and they are my masters.

Jag har gjort det så många gånger att

det känns lite grann som jag.

Jag hör mig säga sånt som jag inte tycker om

bara för någon annan gör det.

Någon som jag så önskar tyckte om mig.

Och jag tänker att om vi gillar samma så gillar han kanske mig.

Kan inte någon visa mig vägen med flygplansflaggor?

Självlysande,

blinkade och

omöjliga att missa.

Det skulle underlätta min förvirring i detta kaos kallat liv.

Jag skulle lika gärna kunnat vara död.

Men det gör riktigt jävla ont när det gör ont.

Livet känns.

Du känns.

Och allt träffar mig med en käftsmäll.

Jag flyr till skogen och gör ont ifred.

Nu har jag tappat den där lusten igen.

Med strössel under fötterna sprang jag hem igår.

Sprang ifrån det jag inte vågade möta

Vi var menade att vara mer än vänner du och jag och

det skrämde mig.

Jag får ångest när jag tittar på bilder från den tiden då

jag var familj.

Att jag kunde bli så jävla förlorad fattar jag inte och

jag får bara inte hamna där igen.

Kan jag vara två utan att förlora mig själv?

Du fick mig att lossna liksom.

Jag gick från höger till vänster på några sekunder och

allt som jag tidigare trodde på blev något annat.
Samtalen med dig fick mig att vandra mot mig själv.

Jag tyckte att jag såg dig idag.

Jag ser dig fan överallt och

du har också fina ögon skulle jag säga men

jag glömde liksom bort det.

Vi gick in i dödsriket men

jag känner att jag tar det där med dikten imorgon.

Det ligger alldeles för nära nu och skaver sår på mig.