Räddaren i nöden, eller kanske guds ängel,

det var så jag såg dig.

När jag behövde dig mest

fanns du där för mig.

Då vårsolen stod som allra högst var vägen framför mig

någon annanstans.

Men då tog du min hand och följde mig sakta framåt.

Jag hade två lungor fulla av ord som klöste sig ur min hals och

du tog emot dem med öron av mjukaste ull.

Sommarens ljumma nätter fnittrade vi oss igenom,

vi dansade som älvor till kloka meningar om kärlek och respekt.

Drömmar utan kompromiss,

drömmar utan gränser låg framför våra fötter och

vi plockade upp dem med varsamma händer.

Du och jag,

vi såg varann.

En biljett för två på samma tåg i samma riktning,

tog oss dit vi ville.

Där det röda bor,

där skulle vi så vår önskan.

Med vatten och ljus i de frodigaste av jordar,

skulle det växa sig starkast utav alla.

Men.

Det blev aldrig så.

Drömmen vi hade glömdes bort.

Tåget tog oss någon annanstans och vi gick av och

vandrade ut i den kalla betongen.

Alla vackra adjektiv och verb som studsat mellan oss försvann.

Det vakuum som nu finns mellan dig och mig,

det som var du och jag,

dödar färgen inom oss.

Vi fyller vardagen med grönt och blått i brist på sanningen,

men utan den är vi vilsna;

förvirrade små höns som inte minns någonting om den höga vårsolen eller  sommarens ljumma nätter.

Vem ska hålla mig i handen nu?

Du var någonting för mig som jag nu får vara för dig.

Jag är din vän och jag älskar dig.

Jag älskar dig.

Han visste inte vem han var,

eller i alla fall berättade han inte det för mig.

För länge sedan gömde han sig där ingen kunde hitta honom.

Och jag undrar om han ville visa?

Det fick jag aldrig reda på trots att jag frågade honom flera gånger.

Jag vet vart han kom ifrån och vilka han tillhörde,

men inte vad han kände och inte vad han ville.

Han växte upp i de Norrländska skogarna med höga berg och djupa dalar,

där han talade lika långsamt som en snigel kröp.

Vi körde mot kyrkogården i det lilla samhället där hans förfäder vilade den sista vilan.

Vi stod vid gravstenen under tystnad.

Som vanligt tystnad.

Sade han något? Jag minns inte.

Pratade han så var det ändå utan innehåll,

inget berättade han egentligen.

Det som hände honom när han var liten var inget han diskuterade,

vi visste bara.

Som ett faktum att det hade hänt.

Vem var han?